Instängd elproduktion, ingen flexibilitet i efterfrågan och hemlighetsmakeri i budgivningen.
Det är en svidande kritik av de saker som idag utmärker elbörsen Nordpool och som ledde fram till tre pristoppar förra vintern och en nu i vintras som kostade elkunderna miljarder.
Kritiken finns att läsa i ”NordREG report on the price peaks in the Nordic wholesale market during winter 2009-2010”, utgiven av Nordreg, ett samarbetsorgan mellan Nordens tillsynsmyndigheter.
Att kärnkraften gick på rekordlåg effekt och att vinterkylan var hård är väl känt och gjorde bara sakerna värre. Men i detta inlägg fokuserar jag på elbörsen och elkraftssystemets funktion, eller snarare brist på funktion. Förhoppningsvis är kärnkraften bättre i skick kommande vintrar, men elmarknadens brister måste vi leva med varje dag om vi inte tar tag och förbättrar marknaden.
Elöverföringen mellan södra Norge och Sverige har haft problem lång tid. För ett par år sedan var kablarna under Oslofjorden av och kunde inte lagas förrän efter ett och ett halvt år, något som höjde elpriserna i Sverige med 10 öre i genomsnitt.
Den 8 januari 2010 klockan 8 på morgonen slog elbristen till. Produktionen av el räckte inte till konsumtionen. Det fattades på flera håll, främst i mellersta Norge, Södra Sverige och i Finland.
Men det skulle visa sig att prognoserna var betydligt högre än det verkliga utfallet, något som ledde till en rad felbeslut och att elbörsen under några timmar slog i taket.
Överföringen från Norge till Sverige stängdes ner. Anledningen var att man trodde att förbrukningen i Oslo skulle bli mycket högre än väntat, det fanns inte utrymme för att både försörja Oslo och att skicka vidare kraft till Sverige.
Även Polenkabeln var avstängd under en kritisk timme.
Elkrisen var ett faktum. Reservkraften måste startas för att upprätthålla balansen i systemet och undvika elransonering och nedsläckning. En sådan nedsläckning skulle skötas av de lokala elbolagen, som skulle släcka ner stadsdel efter stadsdel i ett rullande schema. En timma elavbrott, sedan på med strömmen i kanske åtta timmar, sedan strömavbrott igen i en timme, ända till krisen lagt sig.
Det var dags att dra igång reservkraften. Reservkraften är upphandlad i förväg av Svenska Kraftnät och startas på kommando när det är risk för elbrist. Eon och Vattenfall startade upp oljekraftverk för att trygga försörjningen.
När de höga elpriserna var ett faktum reagerade förbrukarna snabbt och drog ur sladden till elslukande verksamheter som kunde avvaras någon dag. Men det var försent för att påverka priset.
Totalt drog man ner förbrukningen med 2000- 2500 MW i Sverige och Finland, där de högsta elpriserna slog som hårdast.
Detta gjorde att prognosen var grovt överskattad. Reservkraften gick igång för att täcka regionala brister, men det blev inte mer än 0,3 procent av Sveriges elförbrukning, som mest 190 MW.
Den verkliga förbrukningen blev alltså betydligt lägre en prognoserna, men ändå fick prognoserna ligga till grund för beslutet att stänga av den viktiga elledningen från Norge till Sverige.
Vad är då slutsatserna från den utredningen?
1. Marknaden är i obalans. De stora aktörerna har en bättre överblick och mer information än elbörsens mindre spelare.
2. Hemlighetsmakeriet gör det omöjligt att för en utomstående att egentligen förstå hur marknaden fungerar. Att forskare får tillgång till data och kan studera hur elbörsen fungerar är avgörande för att man ska kunna försäkra sig om att elmarknaden fungerar.
3. Det är svårt att analysera de data som faktiskt finns. Det finns mycket data, men tillgången är begränsad, det finns fel och brister.
Till det som borde offentliggöras hör budkurvorna med viss fördröjning, samt tillgänglig produktion och överföringar i realtid.
Själv tycker jag att man kan jämföra med Stockholmsbörsen. Där är budkurvorna offentliga och tillgängliga i realtid för en mindre avgift. Anonymiteten garanteras genom att större aktörer använder sig av flera mäklarhus och därför kan man inte veta vilken aktör som ligger bakom vilket bud.
Nordreg vill också göra det lättare för förbrukarna att dra ner på konsumtionen i högpristider. Men det är inte lika lätt att göra i praktiken. Att få industrin att dra ner på produktion är tekniskt sett en lätt uppgift, men i praktiken är industrin ovillig att dra ner. Och vem kan klandra dem? Det är dyrt och man kanske går back, men alternativet att stänga ner produktionen är ännu sämre.
Att få hushållen att ändra sin förbrukning är tekniskt sett svårt. Nya mätare räcker inte, det är ändå inte säkert att hushållen kan och vill ändra sin förbrukning. Att tvångsreglera hushållens elavtal och elutnyttjande är ett alternativ när marknaden inte fungerar, men är det verkligen en framkomlig väg?
Den allvarliga bristen är att man inte kan förutsäga förbrukningen tillräckligt noggrant, och därmed riskerar att fatta fel beslut.
När man stänger ner en elöverföring mellan två länder eller elområden så påverkar det marknaden oerhört. Men den systemoperatör som stänger ner överföringen tar inga ekonomiska hänsyn till elkunder eller producenter. Tvärtom så kan en systemoperatör tjäna pengar på flaskhalsar i systemet och då finns det inga incitament för att minska flaskhalsarna.
När elbristen är ett faktum och reservkraften startas upp så bjuds den in på elmarknaden till det högsta priset som finns just då. Anledningen är att man vill inte störa marknadens budgivning, men öppnar ändå för manipulation när en liten volym på hög nivå förändrar prissättningen för hela marknaden.
För elkundernas bästa vore det bättre att istället betala en fast avgift för att ha tillgänglig reservkraft och i bristsituationer endast betala marginalkostnaden, vilket skulle sänka prisnivån till en bråkdel av det tak på 18 kronor/kWh ( som man nådde i Danmark i december 2010 ).
Sist men inte minst så kan det vara dags att överväga en annan konstruktion för elmarknaden. Dagens elmarknad skapar höga priser, som i sin tur skapar incitament för att bygga ut produktion. Men för en producent kan det istället vara lönsammare att hålla tillbaka produktion i en bristsituation.
En alternativ modell för prissättningen kan vara att priset sätts som en funktion av hur budkurvan ser ut. Det skulle ge lägre priser och mindre risk för pristoppar.
Så hur reagerar då vår myndighet Energimarknads inspektionen på denna rapport?
Jo, man tar endast fasta på den del som handlar om elkundernas flexibilitet.
Inget om att göra data om produktion och budkurvor offentliga. Ett insynsråd är det enda man har att komma med. Då är hemlighetsmakeriet säkrat, samtidigt som man kan låtsas öppenhet.
Det vore bra om Energimarknadsinspektionen någon gång kunde ställa sig på elkundernas sida. För omväxlings skull.
Andra bloggar om: Elprischock, energimarknadsinspektionen, nordpool