Ska sänkta elskatter rädda industrin i södra Sverige?
I en rapport från tankesmedjan Liberalerna – ej att förväxla med partiet med liknande namn – hävdas att man bör sänka elskatten i södra Sverige för att därmed komma tillrätta med de ökade kostnaderna som elområdena för med sig främst i elområde 4, det sydligaste elområdet.
Man hävdar att större delen av elpriset är skatter och räknar också med löneskatter inom elbranschen, vilket är ett nytt koncept. Men även utan löneskatter går en stor, alltför stor del av elpriset till skatt.
Nu har delar av industrin en extremt låg elskatt till skillnad från privatpersoner och småföretag. Det gör att dessa företag redan har en sänkt skatt även om de återfinns i elområde 4. De är inte hjälpta av en skattesänkning.
Sänker man skatten även i syd så blir det bara en del av mellansverige kvar med hög elskatt och delar av norra Sverige med reducerad elskatt. Det blir då svårt att motivera elskatt överhuvud taget, annat än som en straffskatt för mellansvenskar.
Att det blir dyrt i elområde 4 är en beklagligt faktum. Även om priset kanske sjunker i takt med att ledningar byggs ut så blir det för dyrt tillräckligt länge för många företag. De flyttar eller lägger ner, och elmarknaden kompenserar sig själv så att elförbrukningen minskar och priset sänks.
Förr i tiden hade industrin i hela Sverige en konkurrensfördel med låga elpriser. Därmed kunde vi trots landets avlägsna belägenhet producera och konkurrera. Denna konkurrensfördel är nu borta och kommer inte igen. Det är istället den elproducerande sektorn som övertagit konkurrensfördelen som tidigare varit spridd över hela industrin. Kraftproducenterna gör sagolika vinster och har råd att låta kärnkraftverken stå stilla månader i sträck. Vinsterna delas ut till ägarna, svenska staten, finska staten och bayerska staten förutom till privata ägare. Alternativt så köper man upp andra energibolag i till exempel Holland.
Genom att Sverige anpassat sig till EU:s syn på elmarknaden har vi utdömts att stå för ett evigt el-underhåll till Danmark och förlängningen även Tyskland och Polen. Danmark klarar inte att försörja sig själva med el, Tyskland kommer inte heller att göra det när kärnkraften stängs ner. Det blir ”die dumme Schwedern” som får betala kalaset och se till att hjulen rullar i resten av europa. Priserna i Sverige höjs och knaprar ännu mera på den lilla konkurrensfördel som vi haft.
Rapportförfattarna, så liberaler de är, glömmer att ställa sig den självklara frågan: Vem tillhör Sveriges elproduktion? Nio miljoner svenskar eller några hundra miljoner europeer?
Det självklara svaret är att vår elproduktion är vår egen, att fritt hushålla med. Vi kan stödja Norge när det är lite vatten i deras magasin, och vi får tillbaka när kärnkraften står stilla. Men av Danmark får vi inget och inte från Tyskland eller Polen heller. Det är en ensidig handelsrelation som undergräver vår industriella ställning.
Rapportförfattarna hoppas vidare på att utbyggnad av elnäten ska utjämna skillnaderna mellan elområde 4 och resten av Sverige. Det är ett fåfängt hopp. I och med att vi avsagt oss möjligheten att styra över vår export så hjälper det inte att bygga ut ledningarna inom Sverige. Allt rinner rakt igenom ner till Danmark och Tyskland. Det finns ingen återvändo. All vår el är tysk eller dansk, kommer det att visa sig. I Tyskland och Danmark kan man nu lugnt luta sig tillbaka och lita på att svenskarna ska klara elnotan.
