Elkartellen som ingen kan bryta
Bristen på kärnkraft i vintras reser en fråga som måste besvaras.
Har elproducenterna genom sitt samägande i kärnkraften möjlighet att påverka marknaden negativt?
Vad gör samhället genom sina myndigheter för att garantera tillgång på el?
SvD tar upp den första frågan i en utmärkt artikel av Carolina Neurath söndagen den 11/4.
Frågan om marknadsmakt går tillbaka till den regering som fattade beslut om att lägga ner två kärnkraftverk i Barsebäck och som för att hålla E.on (då Sydkraft) skadeslöst beslöt att skapa ett samägande i de kärnkraftverk som fanns kvar.
En sista rest av linje 2 i kärnkraftsomröstningen, där socialdemokrater och folkpartister lovade bland annat ” Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun.”
I utredning efter utredning har korsägandet i den svenska kärnkraften utmålats som ett hinder för en väl fungerande elmarknad. Den nuvarande regeringen har tagit initiativ till att försöka bryta upp korsägandet, men det är inte så enkelt. Ägarna vill helt enkelt inte, och det går att förstå ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Här har man fått tillgång till ägande i kärnkraft av staten och så kommer staten och vill ändra på allt. Det finns heller inga tvångsmedel att tillgå, förutom att tvinga Vattenfall till en bytesaffär, men då måste man ha med sig både Fortum och E.on på vagnen.
Jämför det med situationen i England inför avregleringen av elmarknaden, då delades elproduktionen upp i regionala bolag just för att undvika koncentration och marknadsmakt.
Den andra frågan om samhällets ansvar för tillgången på el tas inte upp i artikeln.
Den som kommer ihåg Linje 2 löften vet också att det stod i det finstilta: ”Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft.”
Det har helt glömts bort, även om man tolkar det liberalt som att samhället endast ska ha en övervakande funktion.
Energimarknadsinspektionen, som jag brukar klaga på, har ingen sådant ansvar och vill heller inte ta det. Man nöjer sig med att publicera statistik i efterhand.
Svenska Kraftnät lyckas också smita undan ansvar. Man har i och för sig en produktionsreserv att kasta in när det kniper riktigt ordentligt, men innan dess sitter man med armarna i kors. Att till exempel göra prognoser på krafttillgången inför vintern när man vet att kärnkraftverken kommer att stå still är tydligen för mycket begärt. Istället sitter generaldirektören Mikael Odenberg och hånar hånar Sveriges elkunder i direktsändning genom att säga att ”man kan inte planera för kylan”.
Andra länder klarar utmärkt att planera sin elkrafttillgång. I Norge publicerar Norges vassdrags- og energidirektorat veckovis en uppdaterad rapport om kraftsituationen.
Varför gör man inte det i Sverige? Jag antar att det är den enkla förklaringen som gäller, politikerna vill inte ha sådana rapporter, de vill inte veta hur illa det ser ut.
