Det hjälpte inte att startakärnkraftverken, elpriserna fortsatte stiga på elbörsen.
Även om nu kärnkraften går på 95% (hur länge?), en toppnotering som inte nåtts på flera år, så har det inte pressat tillbaka elpriserna på elbörsen NordPool. På måndagen efter julhelgerna rusade priserna för alla produkter, mest för januariterminen. Enligt handlarna är det prognoser om kallare väder som styr prisbilden.
Samtidigt som kärnkraften dragit i gång har vattenkraften haft problem. I Lule älv har en stor ispropp dragit ner produktionskapaciteten motsvarande upp till ett och ett halvt kärnkraftverk. Nu ska isproppen grävas bort och förhoppningsvis blir det mer kraft tillgängligt då.
2010 blir nu det dyraste elåret någonsin, med ett genomsnitt på spotpriset som kommer att hamna på ca 54,5 öre/kWh. 2010 har bjudit på de två dyraste månaderna någonsin, februari med 93,1 öre/kWh och december med 83,7 öre (prognos).
Som jämförelse var medelvärdet för spotpriset under flera år i slutet av 1990-talet 12 öre/kWh. Priserna har alltså stigit med 350% sedan dess.
Bristen på kärnkraft i vintras reser en fråga som måste besvaras.
Har elproducenterna genom sitt samägande i kärnkraften möjlighet att påverka marknaden negativt?
Vad gör samhället genom sina myndigheter för att garantera tillgång på el?
SvD tar upp den första frågan i en utmärkt artikel av Carolina Neurath söndagen den 11/4.
Frågan om marknadsmakt går tillbaka till den regering som fattade beslut om att lägga ner två kärnkraftverk i Barsebäck och som för att hålla E.on (då Sydkraft) skadeslöst beslöt att skapa ett samägande i de kärnkraftverk som fanns kvar.
En sista rest av linje 2 i kärnkraftsomröstningen, där socialdemokrater och folkpartister lovade bland annat ” Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun.”
I utredning efter utredning har korsägandet i den svenska kärnkraften utmålats som ett hinder för en väl fungerande elmarknad. Den nuvarande regeringen har tagit initiativ till att försöka bryta upp korsägandet, men det är inte så enkelt. Ägarna vill helt enkelt inte, och det går att förstå ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Här har man fått tillgång till ägande i kärnkraft av staten och så kommer staten och vill ändra på allt. Det finns heller inga tvångsmedel att tillgå, förutom att tvinga Vattenfall till en bytesaffär, men då måste man ha med sig både Fortum och E.on på vagnen.
Jämför det med situationen i England inför avregleringen av elmarknaden, då delades elproduktionen upp i regionala bolag just för att undvika koncentration och marknadsmakt.
Den andra frågan om samhällets ansvar för tillgången på el tas inte upp i artikeln.
Den som kommer ihåg Linje 2 löften vet också att det stod i det finstilta: ”Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft.”
Det har helt glömts bort, även om man tolkar det liberalt som att samhället endast ska ha en övervakande funktion.
Energimarknadsinspektionen, som jag brukar klaga på, har ingen sådant ansvar och vill heller inte ta det. Man nöjer sig med att publicera statistik i efterhand.
Svenska Kraftnät lyckas också smita undan ansvar. Man har i och för sig en produktionsreserv att kasta in när det kniper riktigt ordentligt, men innan dess sitter man med armarna i kors. Att till exempel göra prognoser på krafttillgången inför vintern när man vet att kärnkraftverken kommer att stå still är tydligen för mycket begärt. Istället sitter generaldirektören Mikael Odenberg och hånar hånar Sveriges elkunder i direktsändning genom att säga att ”man kan inte planera för kylan”.
Andra länder klarar utmärkt att planera sin elkrafttillgång. I Norge publicerar Norges vassdrags- og energidirektorat veckovis en uppdaterad rapport om kraftsituationen.
Varför gör man inte det i Sverige? Jag antar att det är den enkla förklaringen som gäller, politikerna vill inte ha sådana rapporter, de vill inte veta hur illa det ser ut.
Marie Demker, professor i statskunskap, har skrivit en mycket intressant artikel på SvD Brännpunkt, om hur en avreglering gör att staten ger bort sitt ansvar och att aktörerna genom att fatta beslut som är bra för dem sammantaget skapar ett kollektivt kaos.
Hennes exempel är egentligen järnvägen, en till av de avreglerade marknaderna som upphört att fungera. Men man kan lika gärna läsa det som elmarknaden, en till marknad som brakat ihop i vinter.
Här kommer ett långt citat. Byt ut järnväg mot elnät, SJ mot Vattenfall: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tagkaoset-ar-bara-statens-fel_4355207.svd
Marie Demkers text i kursivt, mina kommentar i vanlig text
Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar.
När elproducenterna var för sig fattar ett affärsmässigt beslut att reparera flera kärnkraftverk samtidigt är hela elförsörjningen i Norden satt på spel.
Att skälla på SJ, Banverket eller någon annan av de aktörer som rör sig på denna så kallade marknad är därför meningslöst. De handlar alla i enlighet med den rationella ekonomiska modell som de tilldelats, och det gör så gott de kan. Ansvaret är statens. Vare sig den förra eller den nuvarande regeringen har gjort på vad dem ankommer.
Ansvaret för att ha skapat denna röra är statens, flera regeringar i rad har bidragit genom att låta bli att försöka förbättra situationen.
Sverige är just nu det land i världen som är mest ”uppkopplat”, alltså har störst tillgång till datorer och internet. Vi är också ett av de länder i världen där autonomi, innovation och liberala idéer har starkast företräde bland medborgarna. Vårt land har långa avstånd och många pendlare.
SJ har ökat resandet med 50 procent på tio år, men några större nya spårbeslut sedan 90-talet har vi inte sett. Istället läggs alltfler infrastrukturbeslut ut på lokala beslutsfattare och förutsätts avgiftsfinansieras.
Elberoende ökar, både privat och i alla verksamheter. Inga större nya kraftverksbyggen har beslutats, besluten om elens infrastruktur läggs ut på privata aktörer som förväntas finansiera detta själva.
Sveriges välstånd hänger på statens ansvar för en nationell infrastruktur. Konkurrensmodellerna bortser från det faktum att långsiktig kommunikationsplanering sker under extrem risk och osäkerhet. Få beslut är så långsiktiga som järnvägsinvesteringar. En stat som abdikerar från sin roll som garant för nationell välståndutveckling kommer snabbt att tappa sin legitimitet även i andra avseenden.
Få beslut är så långsikta som elproduktion. När staten abdikerar från sin roll som garant för infrastruktur för elproduktion tapapr man legitimitet för välståndsutvecklingen och även i andra avseenden.
Statens legitimitet är att lägga grunden för långsiktiga beslut som ingen enskild marknadsaktör har kraft att fatta. Idag har staten istället gått in i rollen som medlare mellan olika intressen. Den populäraste mekanismen för att lösa intressekonflikterna är att skapa en artificiell marknad, som öppnandet av det svenska järnvägsnätet för fler operatörer.
Istället för att lösa intressekonflikterna mellan elproducenter, elöverföring och elkonsumenter så skapar man en artificiell marknad, elbörsen.
Istället för att fatta beslut som sätter ramarna – till exempel om utbyggnad av stambanorna – överlämnar staten problemen till marknaden. Den senaste järnvägsutredningen som kom 2008 hade direktiven att skapa ökad konkurrens. Frågan om vad som ger bäst kvalitet var inte ens tillåten att ställa för utredaren.
Jag vill se en parlamentarisk utredning med direktiven att komma fram till en plan som har acceptans på båda sidor blockgränsen och som innebär ett samlat statligt ansvar för de nationella tillgångar som svensk järnväg, elnät, bredband och vägnät är.
Istället för att fatta beslut om vilken nivå på elförsörjningen vi behöver så överlämnar staten problemen till marknaden. Frågan om elpriser vill inte staten befatta sig med.
Så kom den till slut, en välregisserad ursäkt från kärnkraftsbolagen för att de svikit sitt uppdrag att leverera el när den som bäst behövs.
Det är en märkbar tillnyktring från när Svenska Kraftnät Mikael Odenberg hånade elkunderna .
Men det är inte nog. Uppvisningen är bara spel för gallerierna. Inget ändras i sak, ingen myndighet får ansvar att övervaka Sveriges energiförsörjning, inga kraftverksägare tvingas redovisa sina driftstopp på förhand.
När ljuset från kamerorna slocknat är det bara att börja räkna pengarna. 5 miljarder kronor i extra intäkter, där både kunder med rörligt avtal och de med fast avtal får vara med och betala. Inte fy skam.
Nu passar också Maud Olofsson att strö salt i såren genom att plocka in mer pengar från elkunderna till stöd åt vindkraft. Det tredje benet i energiförsörjningen som det kallas. Men det är ett ben som vi aldrig kan stödja på. När det var som kallast i vintras så stod vindkraftverken stilla. Någon försörjningstrygghet kan vi aldrig få den vägen.
Cirka fem miljarder kronor. Så mycket mer har hittills de svenska elproducenterna tjänat på prisuppgången i vinter.
Det är en kombination av höjda spotpriser och långsiktigt höjda priser på längre avtal.
Spotpriserna märks direkt hos de hushåll och företag som har helt eller delvis rörliga avtal. Räknar man med 30 % av elförbrukningen under december-februari och en prishöjning på 20 öre kWh och att cirka 25% av produktionen på 150 TWh säljs på spotpris blir det cirka 2,25 miljarder kronor extra under vinterns prishöjningar.
Men det är inte där man tar in de stora pengarna. De längre avtalen har nu stigit drastiskt till följd av knappheten på elkraft. Inte lika mycket men cirka 10 öre/kWh har priserna på långsiktiga avtal stigit. Räknar man med att 75% av elproduktionen säljs på längre avtal och att prishöjningen slår igenom på 25% av hela elproduktionen, resten är avtal som tecknats tidigare eller senare, så medför det ökade inkomster på 2,8 miljarder kronor.
Sammanlagt blir det fem miljarder kronor, i en uppskattning om vad elproducenterna har tjänat totalt.
Men stillastående kärnkraftverk kostar ju också, i sämre inkomster.
Vattenfall uppger att en stillastående reaktor kostar 10 miljoner kronor om dagen i utebliven försäljning. Om i genomsnitt fyra reaktorer stått stilla i tre månader blir det uteblivna intäkter om 3,6 miljarder kronor. Totalt sett har alltså vintern gått med vinst på en och en halv miljard, även om vi räknar med de uteblivna intäkterna på kärnkraften.
Att det skulle vara resultatet av en infernalisk plan tror inte ens jag. Däremot är kärnkraftsstoppen resultatet av en oerhörd nonchalans inför risken för ett allvarligt sammanbrott i kraftförsörjningen.
Hade det gått att dela upp dessa långa reparationer på två kortare avbrott under två somrar?
Det hade båda sparat pengar åt ägarna, och konsumenterna.
Det senaste dråpslaget mot elmarknaden har visat sig värre än väntat. Istället för att dela in Sverige i två prisområden, norr och söder, så vill Svenska Kraftnät stycka upp Sverige i hela fyra bitar.
Fyra områden med varsitt elpris gör det i verkligheten omöjligt att erbjuda el till samma pris i hela landet, om man inte tillhör de största, marknadsdominerande bolagen med produktion i flera delar av Sverige.
Redan nu har elbolag som Skellefte Kraft och Mälarenergi dragit in sina erbjudanden om femåriga priser eftersom osäkerheten om den framtida elmarknaden är för stor. Det betyder att konkurrensen på elmarknaden redan minskat. Värre kommer det att bli.
”Surahammars Energiverk AB är i förhållande till andra aktörer en liten kämpe. Men fördelarna med att vara liten är att vi har låga omkostnader och en personlig service.”
Så presenterade sig alldeles nyss Surahammars Energiverk. Men nu har den lilla kämpen blivit en del av en stor elefant. Från och med oktober så går verksamheten upp i Eon och kunderna flyttas över dit. Och mångfalden och valfriheten på elmarknaden tar ännu ett steg tillbaka.
EU-kommissionen anser av vi har för billig el i Sverige, som flera tidningar rapporterat.
Genom att inte öppna för elexport så behåller vi billig el i Sverige istället för att exportera den till behövande, som till exempel Danmark.
Det anser åtminstone danskarna, som genom sin branschorganisation Dansk Energi tagit upp frågan på kommissionens bord.
Svenska Kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg, (han som hellre avgick som försvarsminister än att vara med om att dra ner på anslagen) försvarar sig med att det är danskarna som genom att kräva att Barsebäck stängdes drivit fram brister i elförsörjningen i Sydsverige och Danmark.
Men frågan är viktig på ett principiellt plan. Är en naturresurs som brusande älvar tillsammans med skapade kärnkraftverk något som tillhör Sverige och de som bor där, eller måste vi solidariskt dela med oss av detta och därmed inte kunna hålla (relativt sett) låga priser?
Ska danskarna, som vägrat bygga kärnkraftverk och som byggt ett samhälle med höga elpriser och hård reglering av energisektorn, kunna åka snålskjuts på de uppoffringar som gjorts här?
Blir det billigare el om vi drar ut kontakten till kontinenten? Det tror åtminstone Mona Sahlin, som nu visar omtänksamhet om svenska elkunder genom att vilja sätta stopp för elexporten söder- och österut.
Därmed har hon visat upp sin låga tilltro till elmarknadens förmåga att skapa rättvisande och låga elpriser, något som varje svensk elkund insett för länge sedan. Problemen med oligopol, marknadsmakt, samkörning och rent fiffel har följt elmarknaden sedan vi kopplade in oss för drygt tio år sedan.
Men nu har alltså en politiker vaknat. Fast hon tänker snart somna om igen, elexporten kan tänkas sätta igång igen om några år, när Europas elmarknader fungerar bättre.
Sverige och Norge har historiskt haft låga elpriser med billig vattenkraft och kärnkraft som basproduktion. Kontinenten, dit jag räknar även Danmark, har haft – och har – betydligt högre elpriser med kolkraft som bas.
Kopplar man ihop de två system så blir det dyrare i norr, eftersom begäret efter billig kraft är outtömligt. Det behöver man varken hjärnkirurg eller statsministerkandidat för att förstå.
Polenkabeln byggdes av Vattenfall för att exportera svensk el och slå sig in på den polska elmarknaden. Exporten gick för fullt, även under extrema förhållanden som den 5 februari 2001 då spotpriset slog rekord med över 2 kronor per kWh.
Med marginalprissättning så betyder det att även små förändringar får stor inverkan på elpriset. Kabeln har betalat sig många gånger om för Vattenfall, men inte för svenska elkunder.
Att begränsa elexporten leder helt klart till lägre elpriser häruppe, på kontinenten märks det knappt.
Det kan vara ett första steg mot en försiktig reglering av elmarknaden för att förhindra de värsta problemen. Men då får man inte ändra sig bara efter några år.
Efter att Maud Olofsson sagt sig kunna leva med att kärnkraften blir kvar i Sverige för framtiden så infinner sig nästa fråga: när och var kan vi bygga nya kärnkraftverk?
Visserligen har man gjort en kraftig trimning och effekthöjning av de kvarvarande kärnkraftverken, så mycket att de faktiskt levererar mer el nu än vad de gjorde innan Barsebäck- verken stängdes.
Finnarna bygger nya kärnkraftverk, och vi bygger en kabel till det finska kraftverket för att vara med och dela.
Det finns en tomt ledig nära Malmö annars. Visst skulle danskarna protestera, de skulle ju behöva dra ner på produktionen i sina nya fina kolkraftverk och istället importera el från Sverige.
Någon som har 25 miljarder kronor över? Vattenfall, Eon eller Fortum kanske? Eller så kan den svenska basindustrin gå in och satsa, de brukar ju vara snabba att klaga på höga elpriser.
Detta är Elprisguidens blogg, ett sidoprojekt till Elprisguiden.se, med kommentarer och inlägg kring vår elmarknad, hur den fungerar och inte fungerar.
Jag som skriver heter Magnus Askaner och har skapat och driver konsumentsidan Elprisguiden.se på heltid. Detta är mina mer privata kommentarer, men också ett komplement till Elprisguidens konsumentinformation.
Kontakt: blogg@elprisbloggen.se
